tisdag 7 februari 2012

Georg Riedel-Gluttony


Under 1960-talet förändrades till viss del bilden av svenska jazzmusiker. De ekonomiska förutsättningarna försämrades och musikerna fick nu ofta lämna plats åt nybildade rockband. Jazzen började nu istället betraktas på ett annat sätt och jämställdes nu med andra kulturella uttrycksformer som t.ex. konst, poesi och teater och musikerna kunde nu mottaga diverse olika kulturstipendier. Under 60-talet kom det ett antal uppsättningar som blandade jazz och balett. Ett exempel på det är den psykadeliska Riedaiglia där stora delar av dåtidens svenska och skandinaviska jazzelit medverkar. Exempel på medverkande musiker är Bertil Löfgren, Arne Domnérus, Jan Johansson, Egil Johansen, Lennart Åberg, Jan Garbaek och naturligtvis Georg Riedel som har komponerat musiken.

Jag tycker att texten på baksidan beskriver skivan på ett mer fängslande sätt än vad jag kan tänkas göra så jag citerar istället den texten. Innan jag säger peace vill jag bara uppmärksamma er på Pål-Nils Nilssons fantastiska framsidedesign. Så...peace!


Baletten Riedaiglia, som vann Prix Italia 1967, är ett grupparbete till vilket initiativet togs av Sveriges Radio-TV:s musikavdelning. Den världsberömda amerikanske koreografen Alvin Ailey engagerades att göra en balett som skulle regiseras av Lars Egler. Ailey fick lyssna till inspelningar av olika svenska kompositörer, och han fastnade för att han helst ville ha Georg Riedel att komponera musiken till hans balett.
 På flera sätt innebär Riedaiglia för svensk television nya metoder och en ny syn på framställning av balett i detta medium. Man inte bara tog hit en av tidens mest begåvade koreografer från Amerika utan han fick ha med sig sina egna dansare också, för att han skulle ha till hands det för honom idealiska artistmaterialet. Lars Egler kopplades in så snart Ailey sagt sitt ja, och fick kontinuerligt diskutera planläggningen med honom både i New York och i Europa. Också Riedel reste till Ailey i New York, och kompositören lärde känna de dansare som skulle utföra partierna i baletten.
Alla medverkande svetsades samman till ett team inför denna uppgift. Steg, toner, kameravinklar har växt fram organiskt ur varandra eller parallellt. Hela verket bildade en flytande massa av rörelser, ljud och syner, nästan ända fram till det slutgiltigt fixerades på videobandet. Detta sensitiva framställningssätt gör baletten Riedaiglia nästan unikt improvisatorisk och pulserande av egenliv – den är bitvis formlös men aldrig stelnad. Ingen annan jazzbalett har i verkligheten kommit så nära det väsentliga kriterium på jazzmusik, som är improvisation.

Georg Riedel lämnar mycket utrymme för improvisation åt de tjugo musiker som, förstärka med en kör, utför balettens ljudande del.  Ailey hade redan vid mötet i New York noga förklarat hur han ville ha musiken. Sedan satte sig Riedel ner med dansarnas fotografier uppställda på skrivbordet, så att han skulle komma ihåg den personliga ton han ville ge åt varje solistparti. Men när truppen kom till Stockholm för att börja repetera fanns av musik bara en treminuters testbit färdigbandad -  Georg Riedel ville inte ställa Alvin Ailey inför något fullbordat faktum. Under den första veckan i Sveriges Radios studio bandade Riedel och hans orkester hela musiken bit för bit, samtidigt som Ailey och hans balett formade koreografin.

Egler och hans medarbetare följde hela tiden verkets växande och tänkte ut sina bildlösningar. För övrigt har det varit av ett visst bidragande värde, att Lars Egler själv är jazzpianist. Han känner för jazz. Riedels musik bygger på genuin jazz, traditionell jordbunden jazz – tycker han själv – med många element från nutida europeisk konsertmusik. Ailey tycker att Riedels musik är mer intellektuell än den amerikanska jazz han är van vid.

I de nio stycken som tillsammans bildar musikverket Riedaiglia finns ett centralt tema. Det är helt enkelt de gamla bekanta dödssynderna som spökar. Baletten handlar om dem, fast på ett modernt-poetiskt diffust sätt, nästan psykadeliskt drömaktigt. Musiken går mindre in för att illustrera, än vad koreografen gör. Riedel förklarar sina avsikter själv: ”Jag föredrog att komponera en impressionistisk, sensuellt skön musik med kraftiga dynamiska kontraster – musik som bara utgör lämpligt underlag för koreografi.” Att ha lyckats så väl med den saken är inte ”bara” det – kan man bara tillägga det.

Slutligen: namnet? Det har förbryllat många. Men det är mycket enkelt. Under hela arbetets gång kallades baletten ”De sju dödssynderna”, men när den var färdig ville inte upphovsmännen binda associationerna för starkt genom att sätta det ordet som ettikett på verket. De hade ju inte konsekvent framställt de klassiska synderna, och antalet stämde inte riktigt heller. När Ailey reste var baletten fortfarande odöpt. Senare hittade Egler på att leka ihop ett ord av Riedels namn och två bokstäver från Aileys och två från hans eget. Proportionerna har ingenting att säga. Man kunde också ha gått efter förnamnen och kallat den Algela. Eller något annat.

Bengt Häger   






Georg Riedel- Gluttony (Sveriges Radio 1967)


3 kommentarer:

  1. Najs! Jag tycker inte det är ofta knazig konstjazz samtidigt är funkig, men det här var ett undantag.

    SvaraRadera
  2. Tack för trevlig läsning & lyssning!
    Jag postade just också den här låten på vår kollektiva diverseblogg Spisa och länkade till dig. Hoppas att det kan generera lite fler följare till dig.
    God fortsättning! / Johan Neij

    http://spisa.org/riedaiglia/

    SvaraRadera
  3. Hej Johan! Jag har varit lite dålig på att läsa kommentarer här. Tack för att du länkade till mig och kul att du läser och gillar.

    /Per

    SvaraRadera